Andrea Hansson
Follow your heart wherever it may lead you

Today, I will be happy

 
 
Lördag, fantastiska lördag! Det känns som att jag tänker så om veckans alla dagar just nu. Jag har bestämt mig för att vara lycklig, för att inte lägga energi på allt sånt där som innan fått mig att tänka och fundera och bli alldleles galen. Vi lever ju bara en  gång, vi har bara ett liv, så varför lägga tiden vi har på att göra sånt som inte gör oss glada? Jag ska ta vara på varenda minut, jag ska le bara för att jag kan, jag ska följa mina drömmar och jag ska inte ge upp. Jag ska vara lycklig. 


Naket och avskalat

 
Jag saknar att skriva. Ni vet så där rakt och ärligt och passionerat. När jag var yngre gjorde jag det hela tiden, jag skrev från hjärtat. Jag skrev precis vad jag kände även om jag visste att jag kanske inte skulle känna samma sak dagen efter, även om det skulle kunna uppröra, även om jag blottade mig själv totalt. Det var en sån otrolig känsla av frihet att kunna skriva precis vad jag ville, visa hela mig, precis varenda del. 
 
Nu måste jag tänka på andra. Det skulle bli kaos om jag skrev allt som snurrar i mitt huvud här. Inte bara för mig, utan även för dom där som sätter snurr på tankarna och det skulle jag inte kunna utsätta dom för. Men om jag skriver utan att blanda in andra på samma sätt som innan så kanske det funkar? Jag kanske ska skriva så där ärligt, oförskönat och avskalat igen fast om bara mig själv. Bara sätta ord på de där känslorna som fyller mig. Det skulle vara skönt. 


Som i en drömvärld

 
Det är alltid en lika härlig känsla som fyller min kropp och själ när jag åker förbi Elmia. Oavsett om det är fem månader eller fem dagar kvar tills nästa gång jag ska dit så blir jag så där glad i hjärtat. Att jag för fem år sen när jag inte hade något att göra en helg bestämde mig för att ge Dreamhack ett försök är förmodligen ett av de bästa valen jag har gjort. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket det har gett mig, jag har träffat så mycket helt otroliga människor och jag har därigenom träffat några av dom som stått mig närmst under många år. Jag har träffat människor som jag vet alltid finns där för mig och såna där små guldkorn som man annars kanske bara träffar ett par under en hel livstid. Här kryllar det av dom. För några dagar sen satt jag och funderade över hur mitt liv skulle sett ut om jag inte åkte dit den där vintern 2007... Jag skulle ha gått miste om så otroligt mycket! Det skulle utan tvekan ha varit en helt annan Andrea som satt här och skrev, och jag är så otroligt glad att jag kan sitta här med de minnena jag har därifrån. 
 
Nu är det i alla fall dags snart igen, det är bara några dagar kvar tills jag sätter fötterna på det hårda betonggolvet och känner den där alldeles speciella känslan fylla hela mig. Den där känslan som inte går att beskriva, den som man måste ha varit där och upplevt för att förstå. Jag längtar som bara den efter en helt galen vecka med de galnaste och några av de bästa människorna jag känner! 


En sån där dröm

Jag satt och tittade på Blue Crush 2 för några dagar sen, det finns inga filmer som gör mig så pepp som såna där de surfar. Sen jag såg Blue Crush för första gången för massa massa år sen har det varit en dröm för mig att någon gång få ge mig ut på haven och lära mig. Jag har alltid gillat vatten, kommer ihåg när jag var liten och var iväg och badade, jag var mer under vatenytan än över. Och när jag var på semester med familjen när jag var runt femton, vi var någonstans vid havet och jag hittade en klippa som var så där farligt nära vattnet. Det var ganska blåsigt och vågorna var stora, jag satt där i en hel evighet och bara tittade. Blir helt lugn i hela mig av sånt. 
 
En vacker dag, någon gång i livet, då ska jag komma iväg på en sån där resa och jag ska lära mig surfa. Så är det bara. Det finns inga andra alternativ. 


Ärligt och oförskönat...


 
 
Innan jag sätter igång här så vill jag varna för ett något långt, ärligt och oförskönat inlägg. 
 
Såå.. Det som jag har tänkt att berätta här är något som många av er som tittar in här redan vet, och som många av er som hängt med här ett tag förmdligen redan haft lite aningar om även om jag inte har sagt något om det eller bekräftat det på något sätt innan. Men eftersom jag får frågor om det från alla håll och kanter, både här på bloggen och av folk som jag träffar så känner jag att det är lika bra att berätta det en gång för alla.
 
Det är i alla fall så här att jag efter ungefär fyra år i ett förhållande har blivit singel. Det har varit till och från och upp och ner ett tag men nu är det på riktigt. Vi bor fortfarande tillsammans men Johannes har fått en lägenhet som han flyttar till om ca en månad och då blir jag till en början kvar här i lägenheten som vi har nu. 
 
Som ni säkert listat ut by now så är detta en av anledningarna till varför det har varit lite kaos och oinspirerat här ett tag. Jag har helt enkelt inte haft någon energi över vissa dagar. Helt ärligt så har jag känt mig ganska trasig många dagar, mer trasig än vad jag har visat utåt eller vad jag ens har erkänt för mig själv. Kanske inte för att det tog slut, utan för att jag tappade bort delar av mig själv någonstans på vägen. Vissa stunder, som under Dreamhack (komiskt nog, det var ju där vi träffades...) och de gånger jag träffat folket därifrån, har jag känt att jag bara kunnat släppa alla negativa tankar och vara den gamla glada Andrea igen. Det har alltid varit så lätt för mig att vara mig själv där, jag har liksom alltid blivit accepterad för precis den jag är. Med det sagt menat jag inte att jag inte kan det med Johannes, det är bara det att jag har blivit en annan person med honom. Tror att det var där någonstans jag verkligen insåg att jag hade tappat bort delar av mig själv. I juni. Jag började leta febrilt efter det jag tappat bort, men insåg ganska snart att det inte skulle hjälpa att leta. Det kommer när det kommer, förmodligen så fort jag slutar sätta så mycket press på mig själv om att allt ska vara felfritt. Och visst blev det så, de stunder jag har kunnat koppla av och bara vara har jag känt igen mig igen. Jag har varit mig igen. 
 
Nu är det i alla fall på väg uppåt för mig. Jag har såna där små guldklimpar som verkligen förgyller min vardag, som får mig att känna mig hel och glad och bara totalt jävla levande igen. Hade nästan glömt hur det var att känna så. Även om det är sjukt läskigt med såna här förändringar så är jag övertygad om att det i slutändan kommer göra både mig och Johannes mer lyckliga än vad vi har varit nu. Jag ser detta som en chans att få en nystart och en chans att vara mig igen. Bara mig. Bara den skrattiga, flamsiga, glada och spontana Andrea som ser på det allra mesta med ett leende. Den där personen som jag har saknat så mycket. Den som jag inte kunnat vara på kvällarna här hemma. Känner att jag redan har varit den personen i någon månad (med undantag för vissa dagar då allt bara kört ihop sig, man är ju bara människa..), och jag tänker fortsätta vara den personen. Jag tänker fortsätta vara mig och jag tänker aldrig någonsin tillåta mig själv att tappa bort mig så där igen!
 
Självklart har jag kunnat vara mig själv när jag spenderat tid med mina vänner, de där allra bästa jag har i livet. Då har jag kunnat berätta hur jag känner och hur jag mår. Utan dom skulle jag nog ha blivit helt galen under den här tiden då inget var definitivt, då det liksom kunde dra åt vilket håll som helst.
 
Passar på att slänga in ett jättemegastort tack till mina fina vänner som alltid finns där och stöttar och puschar och står ut med mig hur mycket jag än har velat och krånglat med allt. Det betyder verkligen fantastiskt mycket! 


Vill hitta motivationen igen

 
Åhh, jag har verkligen tappat orken, motivationen och inspirationen till bloggen helt just nu, det antar jag att de allra flesta av er har märkt. Jag vill så gärna få tillbaks det så att jag akn skriva på som jag alltid gjort innan, uppdatera med tankar och känslor om allt och inget, inspirera... Jag har knappt haft tid att läsa bloggar den senaste tiden, jag har inte haft tid att sätta mig och bara vara, jag har haft semester men jag har inte haft en enda dag då jag bara kunnat återhämta mig och koppla av lite. 
 
Denna veckan har det blivit ett gäng timmar övertid på jobbet, när jag kommit hem har jag satt mig och jobbat igen. Gymmet igår kändes som världens fristad, där kunde jag släppa allt jobb och alla måsten som väntade. Borde kanske ta mig dit mer. Eller bara effektivisera jobbet lite så att jag får ett par timmar till att göra precis vad jag vill ibland. Ändå så har jag ett jobb till som jag siktar på just nu, men det är ett sånt där jobb som jag verkligen tycker om, ett sånt där jobb som jag mår bra av. Vill inte skriva så mycket om det här innan jag vet hur det blir med det, men om det blir så att jag får det (håll tummarna för mig!) så lovar jag att berätta det så fort jag får reda på det! 
 
Hur som helst så ska jag försöka få lite liv här igen, jag vill ju att bloggen ska funka som den alltid har gjort innan, att det ska vara mitt ställe att skriva av mig på och dela med mig av bilder från alla delar av livet, ett ställe där jag kan dela med mig av det som gett mig lite extra energi eller får mig att må bra, ett ställe där jag kan vara jag utan att behöva känna att det är ett måste på något sätt. Jag vill hitta gnistan för att blogga igen helt enkelt. 


Time for some changes


Vart har den här tjejen tagit vägen?

Alltså vafan... Vad är detta? Jag hamnade av en slump på en gammal kollegas blogg och kände att hon skriver precis så som jag skrev tidigare. Alltså inte att hon härmas eller nåt, men med samma inlevelse, samma känsla... Jag har gått på auto alldeles för länge nu. Jag har inte tyckt något, inte tänkt något, inte bidragit med något, jag har mest varit den där tjejen som inte gjort några intryck, hon som ingen kommer ihåg, och framförallt ingen som jag själv skulle komma ihåg eller lägga märke till. Jag har låtit mig själv bara flyta med och det är fan inte okej! Med tanke på min jobbsituation så är det kanske inte så konstigt att jag är en aning omotiverad om dagarna, men nu ska jag göra allt jag kan för att komma ut ur det. Jag vill känna mig så där levande igen, jag vill känna att jag kan ta in alla intryck som jag idag sorterar bort, jag vill sprudla av energi, jag vill skapa, jag vill göra allt det där som jag alltid gjort innan.



Kony 2012





Jag tror att de flesta av er har sett den på facebook, twitter och bloggar vid det här laget. Men till er som fortfarande inte har sett den, kolla på den. tillsammans kan vi göra skillnad.

Jag vet inte om det som sägs i filmen är sant, eller om organisationen är så bra som dom vill att den ska framstå att vara. Vad jag vet är att den får människor att engagera sig, den får människor att bry sig och vilja göra skillnad. Att visa att man tillsammans faktiskt kan göra skillnad tycker jag är ett bra tilräckligt bra budskap för att sprida videon vidare.


Ni gör mig hel!


Den 30 oktober 2010 började som en helt vanlig dag för mig. Det var en lördag och till kvällen var det fest planerat, vad jag inte visste var att det skulle bli dagen som blev början på något alldeles underbart. Det var nämligen så att jag och några gamla vänner hade tagit kontakt efter många år ifrån varandra och vi skulle ha en liten reunion. Det blev en bra kväll, ganska galen.

Tack vare den där kvällen som förde oss samman igen, och så klart de underbara människorna som var där så känner jag mig mer nöjd med mig själv och livet än vad jag gjort på länge. Innan jag började umgås med Lisa, Sanna och Nalle igen var jag ganska vilsen. Jag visste liksom varken in eller ut, hela min umgängeskrets var som bortblåst, jag kände lite att jag inte riktigt hade funnit min plats här i världen.

Att ha vänner som ställer upp för en, någon som man vet att man kan prata med, någon man kan berätta precis allt för, det är värt mest av allt för mig. Att jag dessutom alltid har kul med er och verkligen kan vara mig själv till 100%, det är underbart. Ni är såna där guldklimpar allihop, såna som man vill hålla kvar vid så länge man lever.

Jag är så otroligt tacksam att jag har er i mitt liv, det är ett privilegie att få kalla er för mina vänner. Så idag, på alla hjärtans dag, skänker jag lite extra kärlek till er. Tack för att ni är ni!


En vacker dag...



Ibland saknar jag verkligen att jobba i krogbranschen. Jag saknar att träffa så otroligt mycket nya människor, att knyta nya kontakter, att få vara social på jobbet och livet som hör därtill  helt enkelt. Ibland när jag sitter inne på mitt lilla kontor på jobbet funderar jag på vad fasen jag håller på med, jag är ju den sociala tjejen som inte kan få nog av människor. Istället för att jobba med något där jag får använda min sociala sida sitter jag nu på ett kontor, ensam med min värmefläkt och känner hur jag suktar efter att få träffa människor.

Samtidigt så känner jag att jag ska vara jävligt glad att jag har det jobbet som jag har, för visst kan den här erfarenheten öppna nya dörrar i framtiden, och detta är ju något som min kropp faktiskt klarar av att jobba med. Det är inte alla som får chansen att jobba med något sånt här innan man ens läst klart gymnasiet, för även om jag har betyget och utbildningen nu så hade jag det ju faktiskt inte när jag började här, då hade jag inget. Varken utbildning eller erfarenhet av något sånt här. Nu har jag båda men känner ändå att det kanske inte är helt rätt.

Någon gång, när det finns tid och ork ska jag se till att hitta ett jobb som jag kan älska att gå till, ni vet så där så att man längtar efter att gå dit på sin lediga tid. Så där så att man inte gör det för pengarna, utan för att man älskar det man gör. För att man blir glad av det man gör. Någon dag ska jag hitta mitt drömjobb.


Idag för ett år sedan...

Jag så otroligt tacksam över hur varmt vi har haft det än så länge denna vintern. För ganska exakt ett år sedan tog jag de här bilderna på vättern, jag var ute en bra bit på isen och på vissa ställen hade det frusit långt ut i sjön. Marken var täckt med snö och det var alldeles för många minusgrader ute. Nu är det mitten av januari, ett år senare, och det har knappt kommit någon snö alls än, jag hade inte kunnat önska mig en bättre vinter.
Det är så himla mycket som funkar bättre än vad det brukar göra! Som min hy, den brukar alltid bråka riktigt ordentligt på vinterhalvåret, men inte i år inte. Nej, nu är den bättre än någon vinter innan. Och även om jag har åkt på en förkylning nu så är den tio gånger mildare än de förkylningar jag brukar åka på, bara det att jag inte har varit riktigt sjuk än är ganska otroligt. Och bussarna, de är i tid! Eller ja, så mycket tid i tid som de kan vara. Och jag tror inte att jag ska frysa ihjäl varje gång jag går ut. Och jag kan ta promenader utan att varken halka på vartannat steg jag tar eller frysa så att jag nöjer mig med at gå ett varv runt kvarteret. Det jag vill säga är helt enkelt bara att jag älskar detta och hoppas att Sveriges vinterväder kan fortsätta så här i många år till.
Jag så otroligt tacksam över hur varmt vi har haft det än så länge denna vintern. För ganska exakt ett år sedan tog jag de här bilderna på vättern, jag var ute en bra bit på isen och på vissa ställen hade det frusit långt ut i sjön. Marken var täckt med snö och det var alldeles för många minusgrader ute. Nu är det mitten av januari, ett år senare, och det har knappt kommit någon snö alls än, jag hade inte kunnat önska mig en bättre vinter.
Det är så himla mycket som funkar bättre än vad det brukar göra! Som min hy, den brukar alltid bråka riktigt ordentligt på vinterhalvåret, men inte i år inte. Nej, nu är den bättre än någon vinter innan. Och även om jag har åkt på en förkylning nu så är den tio gånger mildare än de förkylningar jag brukar åka på, bara det att jag inte har varit riktigt sjuk än är ganska otroligt. Och bussarna, de är i tid! Eller ja, så mycket tid i tid som de kan vara. Och jag tror inte att jag ska frysa ihjäl varje gång jag går ut. Och jag kan ta promenader utan att varken halka på vartannat steg jag tar eller frysa så att jag nöjer mig med at gå ett varv runt kvarteret. Det jag vill säga är helt enkelt bara att jag älskar detta och hoppas att Sveriges vinterväder kan fortsätta så här i många år till.


Hälsocoach, något för mig?


Förra veckan berättade jag ju att jag mer än gärna skulle utbilda mig till modedesigner. Om jag ska fortsätta på spåret att utbilda mig till något men vara lite mer realistisk så är hälsocoach lockande. Jag trivs verkligen bra med att jobba med att hjälpa människor på ett eller annat sätt. Förutom att designa, så har mitt enda andra stående intresse genom alla år varit min kropp och hälsa. Om jag får chansen att påverka någon annan att göra små förändringar i livet som i längden gör att de mår bättre så är jag mer än glad att hjälpa till.

Det har alltid varit viktigt för mig att hålla mig i form, med en bra hälsa både fysiskt och psykiskt ökar min livskvalitet så otroligt mycket! För mig har det räckt att med små medel som lite vardagsmotion och regelbundna måltider för att hålla både humöret och hälsan på topp. Om så små saker kan hjälpa mig så måste det ju kunna hjälpa andra också, och att vara den som får andra att ta de där små stegen mot en bättre livskvalitet skulle vara himla kul faktiskt!


Drömutbildningen


Sen första gången jag sökte in på en utbildning där jag hade möjlighet att själv välja inriktning, alltså gymnasiet, har jag ändrat mig otroligt många gånger. Jag har gått allt från resturang, entreprenad och ekonomi till natur, och haft funderingar på IT, bygg och mycket annat. Det där med att hålla mig till ett område har aldrig varit min grej. För snart ett år sedan läste jag klart gymnasiebetyget och det öppnade en himla massa nya dörrar när det gäller utbildning. Sen jag slutade på komvux har jag varit sugen på framförallt fyra (helt olika) utbildningar. Civilekonom, personalprogrammet, hälsocoach och det som lockar mest men är svårast att komma in på och dessutom inte finns i Jönköping: modedesign.

Jag tror att jag skulle trivas superbra med att skapa, vara kreativ och verkligen se att det jag gör uppskattas. Om jag fick möjligheten att göra om mina gymnasieval skulle jag utan tvekan välja ett program där jag på något sätt fick skapa. Att ha den kunskapen skulle underlätta så otroligt mycket nu! Intagningsproven är svåra och konkurrensen hård, så att komma in på modedesign på textilhögskolan är inte det lättaste direkt. Man måste kunna grunderna, man måste kunna göra bra skisser, man måste kunna mer än att bara ha idéer och vilja att lära sig. Det är nog det som just nu sätter stopp för mig. Och att det är i Borås då, för än är jag inte redo att lämna Jönköping. Men en vacker dag, någon gång i framtiden kanske jag är redo att gå modedesign.




Det är galet hur mycket jag saknar den här underbara människan, det borde inte vara tillåtet att sakna någon så! Jag passar på att drömma mig bort till de dagarna då vi kunde träffas precis hur mycket som helst, då det inte fanns något alls som stoppade oss. Åh vad jag önskar att vi kommer bo nära varandra snart igen. Långdistans suger. 157 mil suger. Jag saknar min älskade vän!

17 dagar kvar tills vi ses igen. Du, jag och Lisa kommer äga London!


16 augusti


Bjuder på en gammal bild dagen till ära, tänk att allt var så enkelt då...

Vissa dagar är jag är full av känslor. Full av kärlek. Full av stolthet och beundran. Full av tvivel. Full av saknad. Full av glädje. Idag är en sån dag då jag mest bara svämmar över med känslor.


Forever ♥



Jag sitter här och pratar med min älskad saknade Nea som äntligen har fått internet igen och inser hur mycket jag saknar att ha henne här hemma i Sverige. Det skulle verkligen vara grymt att få hem henne igen, vi är ju trots allt det bästa teamet ever! Hur som helst så är det underbart att kunna prata med henne igen efter typ fem månader utan internet för henne. Det sätter guldkant på min kväll!


Två främlingar på bussen


Igår när jag satt på bussen på väg hem från jobbet kom det fram en tjej och satte sig bredvid mig. Inget konstigt med det med tanke på att det var ganska så fullt på bussen. Hon kommenterade min lilla väska som jag har till matlådan, efter det började vi prata och det slutade med att vi satt och pratade och skrattade oavbrutet resten av vägen. Det gör mig så glad att det finns människor som faktiskt kan prata med främlingar, som kan sätta sig bredvid en okänd människa och dela med sig av sina tankar och delar av sitt liv. Det lite gjorde min dag. På de nio minuterna vi hade på bussen hann vi komma fram till att vi var ganska så lika när det gällde en del saker, att vi faktiskt hade mycket gemensamt. Härlig människa det där.


Drömmar och planering


Två tummar upp till mig om jag klarar detta!

Jag har varit helt fast framför datorn idag, åhh vad jag hoppas att jag kan fixa detta! Det skulle liksom vara helt underbart! Jag tänker inte avslöja vad det är jag sitter och pillar med på ett bra tag. Förmodligen inte förrens allt är klart och det bara är att köra. Det krävs sjukt mycket planering och engagemang om jag ska få det att funka, och framförallt få det så bra som jag vill ha det. Men som sagt, lyckas jag skulle det vara underbart. Jag skulle ju fasen få leva mitt drömliv! Jag vill, vill, vill!


Tankar om livet


Jag sitter här och funderar på framtiden.
Det är så himla mycket som jag vill men så lite jag kan göra just nu, det känns som att jag måste vänta och vänta och vänta på att kunna göra något. Visst, jag ska till London snart och det är jag otroligt glad över. Förutom det så tänker jag lägga vartenda öre jag har på sånt jag vill ha och vill göra. Jag tänker inte bry mig om det jag gör är det som jag borde göra eller inte, jag sluta tänka så jävla vuxet på min ekonomi ett tag, nu ska jag leva igen! Jag tänker vända och vrida på slantarna och få det att räcka till allt det jag vill göra, till allt det jag vill ha. Jag ska ta kontroll över mitt liv igen! Och nej, det betyder inte att jag ska göra mig av med pengarna så fort jag ser dom på kontot, men att jag ska använda dom istället för att spara på dom, att jag ska göra istället för att drömma.

Ja, en låg lön på ett halvtidsjobb ger ju inte mycket kan jag säga. Om det är någon som har ett trevligt extra jobb i en månad eller två så kan ni väl hojta till?


Det gör mig lycklig


Jag måste bara säga en sak, jag är så jäkla glad att jag har det jobbet jag har! Jag har varit anställd på ett tjugotal företag (!) sen jag fick mitt första jobb när jag var femton, men det var bara ett av dom som jag verkligen trivts på innan jag fick detta. Det tidigare var som vissa säkert redan vet Centrum, jag älskade att jobba där. Jag trivdes som fisken i vattnet, som handen i handsken. Jag längtade efter helgerna för att jag skulle få jobba. Efter det gick det utförs ett tag, innan också för den delen. Jag hade ångest när jag skulle jobba, jag hatade många av jobben, jag fick tvinga mig dit och kände jag mig minsta lilla sjuk så tvekade jag inte en sekund på att sjukanmäla mig.

Jag har varit på Selga i lite över två månader nu utan att det känts minsta lilla jobbigt, jag har inte haft några problem alls med att gå dit, jag har inte haft ångest, jag har inte mått dåligt av det. Jag har inte ens tänkt på det, det har varit naturligt att gå dit. Jag trivs där. Det gör mig lycklig, att inte ha ångest över att gå till jobbet. Att ha bra kollegor och en bra chef. Att känna att det är ett ställe som jag kan bli kvar på. Det gör mig lycklig.


Tidigare inlägg Nyare inlägg