Andrea Hansson
Follow your heart wherever it may lead you

En väg tillbaks

 
 
Jag har känt mig vilsen ganska länge, längre än jag egentligen vill erkänna. Mer vilsen än jag vill erkänna. 
 
Jag har allt det där jag drömde om; ett jobb som jag älskar med fantastiska kollegor och enorma utvecklingsmöjligheter, ett boende som jag trivs med, vänner som alltid finns där.. Är det okej att känna sig vilsen ändå? Fast att jag har allt det där som så många drömmer om? Det känns som att en del av mig är long gone och som att jag mest bara längtar tillbaks till ett liv som jag inte har levt på flera år. Ett liv som känns allt mer avlägset. 
 
Vad hände? Hur blev det så här? När försvann så stora delar av mig? 


Fem saker

 
 
Satt och slösurfade och hamnade i en artikel som tog upp de fem vanligaste sakerna människor ångrar på dödsbädden. Intressant. Helt klart. Speciellt med tanke på att just de fem sakerna är sånt som jag tänker på väldigt ofta.
 
De perioder i livet då jag inte mått helt bra så är det ofta något av det här som jag har slutat tänka på. Jag kanske har börjat hålla känslor inom mig eller gjort saker jag förväntats att göra istället för att göra vad jag vill. Det är även just såna här saker som har fått mig att må bra igen efter förra året, jag pratar om vad jag känner, jag försöker vara bättre på att hålla kontakten med mina vänner och framförallt; jag låter mig själ vara lycklig.
 
Det är ganska fantastiskt hur mycket vi själv kan påverka hur vi mår. Detta är fem punkter som är superviktiga för mitt välmående, fem punkter som jag försökt följa i många år och som utan tvekan hjälpt mig att bli mer nöjd med livet (med en liten parantes på tvåan, jag jobbar gärna hårt så länge jag trivs med vad jag gör). Om detta är de fem sakerna som människor oftast önskar att de hade gjort, då ska jag fasen få leva ett lyckligt liv som jag kommer känna mig nöjd med när jag är gammal. 


De små sakerna i vardagen

 
 
Det känns som att det börjar gå framåt på jobbfronten, det är så otroligt skönt att äntligen ha något vettigt att fylla (åtminstone en del av) mina dagar med. Något som jag trivs med att göra och har ett intresse för. Att dessutom ha privilegiet att jobba med fantastiska människor som jag trivs med gör mig alldeles glad, det är så galet längesen jag kände så över ett jobb som jag förhoppningsvis i framtiden kommer kunna försörja mig på. 
 
För övrigt så mår jag nog bättre och bättre för varje dag just nu, även om boendesituationen fortfarande inte är löst. Och visst är den där vintertröttheten ett faktum, men det glöms lätt när jag kommer på mig själv med att vara nöjd över allt fler saker i vardagen. Jag hade glömt hur bra det känns att ha en famn att somna i titt som tätt. Och någon som jag vet att jag kan ringa till om jag vill diskutera något eller bara fördriva lite tid. Såna där små saker i vardagen som det är så lätt att ta för givet, det är de sakerna som jag uppskattar allra mest. 


En ny tid

 
 
Det känns som att jag är inne i en sån där fas i livet då allt håller på att ändras, en fas då jag förändras. Jag känner allt mer hur jag vill plocka bort saker från den gamla tiden hemifrån, plocka bort klänningar och klackar (!) och annat sånt där som är en del av det livet som inte alls intresserar mig just nu. Jag har slutat bry mig om vad andra tycker och tänker, känner inget behov av bekräftelse från människor som jag inte känner. Samtidigt som det känns konstigt hur jag som ändå har brytt mig en del om sånt helt plötsligt inte bryr mig alls så är det en otrolig lättnad. Jag kan liksom andas, pusta ut. Lägga energin på sånt där som jag inte har känt att jag haft tid för innan. 
 
Det intresserar mig inte längre på samma sätt som innan att klä upp mig och ge mig ut på krogen, istället går jag hellre ut precis som jag är och sätter mig på en skön pub där man faktiskt kan prata med både vänner och nytt folk. Eller bara stannar hemma och umgås med vänner. Klackar känns inte det minsta lockande att sätta på fötterna när det finns bra mycket skönare alternativ. Och att sitta och sminka mig och fixa håret i timmar ser jag ingen mening alls med. Facebook, bloggar och andra sociala medier som jag kände ett ständigt behov av att hålla mig uppdaterad på känns inte alls intressant, jag lägger hellre den tiden på att umgås med vänner eller bara ha lite tid för mig själv. 
 
Jag vet inte om detta bara är en fas, eller om det är något som faktiskt kommer hålla i sig. Jag menar, det är en bra bit från den tjejen som jag var för ett par år sen, då jag inte kunde vara utan min telefon mer än några minuter utan att få total abstinens, eller gå ut på krogen utan skyhöga klackar och klänning (men ja, klackarna får mer än gärna pryda min hylla här hemma) utan att känna mig som det svarta fåret. Hur som helst så är det galet skönt att känna så här, jag känner mig så mycket lugnare i själen. Jag kan vara mig själv på ett helt annat plan än innan. 


Ett favoritställe

 
 
Åh denna fantastiskt vackra natur... När jag är här kan jag inte förstå at jag någonsin längtat efter att bo mitt i storstan, hur kunde jag välja stress och betong och ständigt liv omkring mig före det här? Visst är det skönt att ha nära till allt och så där, men jag skulle ju bli alldeles tokig om jag inte kunde ta mig ut till såna här ställen titt som tätt. Jag har sagt det en hen hel hög med gånger innan och jag tänker säga det igen, jag är så galet glad att jag bor just här! 


Home sweet home

 
 
För lite över en månad sen åkte jag hemifrån som en trasig och vilsen liten själ. Visste varken in eller ut just då, bara att det skulle bli skönt att komma iväg och tänka på annat ett tag. Jag gick från att jobba konstant till att ha tid över till att reflektera över livet och situationen, bara ha tid för mig själv. Det är helt galet vad det behövdes! 
 
Fyra veckor på vift, fyra veckor för mig själv, fyra veckor till att bearbeta allt som snurrat i mitt huvud. Jag gav mig ut för en liten promenad till sjön tidigare idag, och jäklar alltså.. Jag kände mig som mig själv igen! Jag hade energi och motivation och var pepp på livet. Ni anar inte hur mycket jag har saknat det.. Det var liksom på tiden att jag fick tillbaks en del av det som jag saknat så länge nu. Det är dags för mig att börja leva igen 


Homesick


 
Göteborg i all ära, men jag längtar allt hem lite. Hem till mitt rum, mina roomies, Björknäs så klart, Stockholmsfolket, jobben.. Rutiner och vardag liksom, och att ha alla mina grejer på ett ställe istället för utspridda i tre städer i olika delar av Sverige. 
 
Halva tiden här är snart avklarad. Att vara hemma och vända i helgen var verkligen skönt även om jag bara var i lägenheten några timmar för att sova. Det behövdes på något sätt. Landa lite. Bara andas den där luften som jag känner mig så hemma i, se området och känna stämningen. 


I drömmarnas värld


 
Drömmar.. Fasen vad dom kan sätta snurr i huvudet! Tankarna och känslorna far fram och tillbaks och hit och dit. Men det gör inget. Inget alls faktiskt. 
 
De senaste veckorna har jag varit alldeles tom på känslor, jag hatar att inte känna! Många av er vet det redan, jag älskar känslor. Både positiva och negativa. Känslor får mig att känna mig levande, känslor får mig att kämpa, att hoppas och att tro. Det senaste året har jag känt helt galet mycket, och även om det har varit många tunga dagar så har det varit okej. Så länge jag är fylld av någon känsla så är det alltid okej. Det är okej om jag gråter, skrattar, saknar eller hoppas. Men nu, nu har jag inte känt något alls på ett tag. Jag är inte så där superdupermegakär som jag är van vid att vara, jag är inte arg, jag är inte ledsen, jag är inte ensam, jag är inte lycklig. Jag är liksom ingenting. Det är det värsta jag vet, att inte känna något alls. Jag är inte ens frustrerad över att jag inte känner något, jag är bara tom. 
 
Nu äntligen börjar känslorna i min sakta men säkert komma tillbaks, inte en dag för sent! Men jag behöver någon eller något som får mig att känna mig så där levande igen. Helst igår. Drömmarna får mig att känna åtminstone för en liten stund. Bra grejer minsann! 


Vart tog jag vägen?

 
 
Nu är det fasen dags för mig att ta tag i mig själv igen, vad är det jag håller på med liksom? Jag fastnade i lite bilder från ganska exakt ett år tillbaks, det är en helt annan tjej jag ser på dom bilderna. Både fysiskt och psykiskt. Om man ska börja med den uppenbara delen, min kropp.. Herrejösses vad jag saknar den där magen, benen, rumpan, armarna, ryggen, nyckelbenen... Ja, varenda liten del av kroppen som jag hade då. Den där träningen gav visst mer resultat än jag såg just då. 
 
Och  den andra delen, insidan. Jag var glad och pepp och kreativ och full av liv mest hela tiden. Visst, jag är väl relativt glad nu också och när jag är med dom där bra människorna så är jag nog ofta så där pepp, men jag vill ju vara så utan dom igen också! Och gärna hela tiden, så för som jag var förra sommaren på Liseberg och alla andra små äventyr. Saker går ju faktiskt framåt för mig, men det är inte alls på samma sätt som innan. Jag saknar den där tjejen. Jag vill ha tillbaks henne. Jag tänker ta tillbaks henne. Jag ska bli så där genomglad igen, så där glad som jag tycker att jag förtjänar att vara. 


Hejhopp!

veckan som gått typ. berg- och dalbana!
 
Okej, nu har jag suttit här och skrivit om de senaste dagarna tre gånger men raderat allt varje gång. Jag vet liksom inte ens vart jag ska börja eller vad jag ska berätta. 
 
Egentligen så är det bara två saker som spelar någon roll, det första är att jag har insett att det är dags för mig att ta tag i den delen av mitt liv som jag så länge bara låtit vara, som jag hoppats på ska lösa sig och bli bra även om det egentligen inte har varit så mycket annat än problem och krångel fram och tillbaks. 
 
Det andra är att jag har börjat prata med någon som jag aldrig trodde att jag skulle prata med, och än mindre att det skulle kännas bra att prata med. Det känns som att tyngden av ett berg har försvunnit från mina axlar! Jag tror att vi båda två verkligen behövde det här och är galet glad att hon var stark nog att skriva till mig. 
 
Och med det sagt säger jag hej igen, med lite tur ska jag ha både tid, energi och motivation att uppdatera här lite mer igen. 


...

Jaha nehe, men om man kanske skulle börja lyssna på sin magkänsla kanske, jappjapp. Mongoballe eller nåt.


Vackra Björknäs

 
Jag fortsätter att förundras över hur vackert det är här, att det skulle finnas såna här ställen här uppe hade jag inte ens vågat hoppas på. Ju mer jag utforskar området häromkring desto mer förälskad blir jag i Stockholm. Eller kanske snarare Eknäs och Björknäs. Fantasktiskt att det finns så vacker natur så nära storstaden, jag ångrar inte en sekund att jag valde att inte bo mitt i smeten. Jag hamnade så rätt det bara går på första försöket, jag älskar det här! 


Bullshit!

 

 

Vad är det för skit folk snackar när de säger att stockholmare är ytliga och otrevliga? Jag känner rent spontant att människor har ljugit för mig! Ett varmare välkomnande än jag fått här tror jag inte är möjligt att få. Alla har varit så galet hjälpsamma och trevliga! I Jönköping pratar man ju inte med främlingar. Aldrig. Men här, det känns som att alla pratar med alla! Jag var ute för att springa igår och stannade vid sjön för en liten paus och en simtur. Där träffade jag först ett äldre par som stannade och hälsade, småpratade och tipsade om bra ställen för promenader. En liten stund senare kom en man som även han hälsade och började prata och tipsade om bra ställen att springa på och andra fina sjöar i närheten. Det skulle aldrig hända i Jönköping!

 

Igår var det precis likadant både på jobbet och när jag skulle hem, alla pratar! Och är trevliga!

 

När jag flyttar till nya ställen brukar det ta ett bra tag innan jag verkligen känner mig hemma. I Köping hände det aldrig, i lägenheten i Jönköping tog det ett par år (!) (även om jag kände mig hemma i staden). Här har jag inte ens bott en vecka än, och det känns redan så galet bra och har gjort det sen första dagen. Jag känner mig hemma här. Det gör mig så jäkla glad! Lycklig ända in i själen! 



En vacker dag...

 
 
Det är helt galet vad jag saknar att ha någon här hos mig, någon som bara kan hålla om mig ibland. Ibland känner jag att jag skulle nöja mig med precis vem som helst, bara så att jag kan få känna närhet. Men så vet jag att det inte är sant. Jag skulle inte alls nöja mig med vem som helst. Jag skulle bara gå med på att det var en endaste liten person. Men tänk att få somna i någons famn, det känns som att det är en hel evighet sen sist! 


Life is amazing!

 
Tänk vad mycket det kan göra att bara ta ett steg tillbaks och se på vad man har rakt framför sig. Pausa från all stress, pausa från alla måsten, om så bara för en minut. Det är så lätt att missa de där små detaljerna i vardagen som gör livet alldeles underbart.


Ett måtto jag lever efter

 

 

Fick en fråga för ett tag sen om vad som får mig att göra de valen jag gör och om jag har något måtto som verkligen påverkar mig. Och visst har jag det. Jag har några måtton som faktiskt har påverkat mig en hel del. Det ena är "follow your heart wherever it may lead you", helt enkelt för att det alltid har blivit så jäkla fel när jag låtit huvudet välja vägen istället för hjärtat. Att gå på känslan är otroligt viktigt för att jag ska må bra i mig själv. Visst, jag har ibland gjort val i livet som andra skulle se som en aning galna och som sånt där som man helt enkelt inte gör, som att hoppa av skolan eller säga upp mig från min ekonomiska trygghet eller kämpa för något som jag vet för tillfället är fel, men som får mig att må så jäkla bra. Även om de valen inte är sånt som enligt samhället är "rätt" så har de varit rätt för mig och gjort mig till en lyckligare människa. Så gott folk, våga lyssna på vart era hjärtan vill ta er! 

 

Ett annat måttot är "Smile at the world and the world will smile back at you". Att möta dagen och världen med ett leende gör oftast att man får ett leende tillbaks. Men för mig innebär det inte bara att gå runt och dela ut leenden, utan även att se saker ur en positiv synvinkel. Ta bort de där negativa tankarna. Och ofta är det ju faktiskt så att en positiv tanke ligger grunden för en till, och en till, och en till. 

 

Dont worry, be happy! Sluta grubbla så jäkla mycket och välj att vara glad helt enkelt. 



300 dagar

 
 
I trehundra dagar har en alldeles speciell känsla fyllt hela min kropp och min själ. En känsla som spretar åt så många håll på en gång. Längtan, hopp, glädje, saknad, motivation, inspiration, hopplöshet, ensamhet och kärlek för att nämna några. En känsla som får mig att vilja vara den bästa möjliga versionen av mig själv, som får mig att tro på mig själv och kämpa för att nå mina drömmar. En känsla som fört med sig många sömnlösa nätter och oändligt med saknad. Men framförallt har den där känslan i mig fört med sig glädje och hopp. Hopp om att jag någon gång kan få bli så där lycklig som jag vet att jag kan vara. Så där så att det strålar om hela mig, inifrån och ut. Så att jag älskar varenda minut av varenda dag. Hopp om att få känna så som jag trodde att jag aldrig skulle få känna igen.
 
I trehundra dagar har du funnits i mitt liv. 


Läsvärt



 
 
Många av er har säkert redan sett dom här i menyn, men vill ändå tipsa om några av de bloggarna som jag läser och får mycket av min inspiration från. Älskar såna där bloggar som jag vet att jag alltid hittar ny inspiration på, oavsett om det gäller kläder, mat, foto eller bara livet. 
 
Följer ni några grymma bloggar som man inte borde missa? 


Yoga som rehabilitering

 
Jag har haft problemm med min rygg så länge jag kan minnas, så sent som för ett par månader sen kände jag av smärta dagligen, och för något halvår sen hade jag så ont att jag vaknade om nätterna. Jag kände mig konstant trött och inte alls så glad so jag är van vid att se mig själv. Jag gick verkligen på sparlåga och ville mest bara sova hela dagarna.
 
Jag läste lite om yoga som rehabilitering och smärtlindring och kände att det var värt ett försök. Jag hade dessutom tappat mycket både smidighet och styrka och att få tillbaks det motiverade mig lite extra.
 
Visst finns det fortfarande dagar då jag önskar att jag kunde leva som huvudfoting bara för att slippa ryggen, men jag mår bra mycket bättre både fysiskt och psykiskt sen jag började med yogan. Vissa dagar har jag varit helt smärtfri, och det är det många år sen jag fick uppleva sist. Men det har som sagt inte bara hjälpt mig hantera och motverka smärtan, det har även hjälpt mig att släppa mycket av det som tyngde ner mig psykiskt. Jag har lärt mig att ta kontroll över mitt välmående på ett sätt jag inte kunnat innan. 
 
Så till er som frågar varför jag håller på med yoga, nu har ni svaret. 


Bästa sommaren ever!

 
 
Det är vad jag ska göra i sommar, jag ska leva som om varje dag var den sista! Sommaren 2013 ska bli den bästa sommaren än så länge! 


Tidigare inlägg